Derbykänslorna efter…

Vi svävar fortfarande på moln. Inga andra lags fans kan förstå eller relatera till våra derbykänslor. Efter derbyt har våra antagonister varit samlade, Aik, Bajen, Malmö, tillsammans allihop i desperata och taffliga försök att på sociala medier leta efter saker om oss att plocka billiga poäng på. Deras fokus på oss värmer och stärker våra Djurgårdshjärtan och är det ultimata beviset på avund. Vi njuter vidare med vetskapen att Djurgårdsfamiljen är mer enad än någonsin, växer och är starkare än någonsin, och vi hungrigare än någonsin. Vi längtar efter Allsvenska premiärerna, vi längtar efter nästa derby i Solna, vi längtar efter att få krossa Bajen på plan och läktare, vi längtar efter cupfinalen och vi längtar efter Europa, samtidigt som vi är i semifinal i hockeyn!

Vi har nedan publicerat och valt ut några inlägg från Djurgårdare i olika generationer som skildrar sin derbyupplevelse och sina känslor efter derbyt.

Håll till godo:

” Blir tårögd av att läsa tråden och alla glädjeskildringar. Och stolt. Så otroligt jävla stolt.

För visst har det varit jobbigt. Varenda gång vi gått hem utan seger har varit jobbig. Detta trots att jag själv varit helt övertygad om att det inte rört sig om nåt särskilt derbyproblem med nån alldeles särskild lösning, utan att vi kommer vinna derbyn med samma grundrecept som vunnit andra svåra matcher åt oss.

Jag har däremot haft full förståelse för att framförallt folk som har mindre insyn kring det dagliga har haft närmare till förtvivlan. Och där kommer vi till stoltheten. Stoltheten att vara del av en förening där vi även under de svåraste av prövningar kan låta bli att försvåra, förstöra, och förvärra, genom att vända frustrationen inåt mot våra egna. Stoltheten över att ”Djurgårdsfamiljen” ännu en gång visat sig vara mer än ett mysigt begrepp. Stoltheten över att vi när det är som tuffast är lite smartare, lite starkare, lite enigare, och tillsammans visar styrkan att resa oss och gå vidare mot nya segrar.”

”Vilken morgon!! Mellangrabben på 7 år, har frågat om derbyt idagar o va tokpepp i går. Han bor varannan vecka hos exet, o han åkte till henne före matchen i går.
I morse körde jag äldsta grabben till skolan, framme ser jag 7 åringen i fönstret inne på skolan, han ser mig!

Leendet och hans två armar upp i luften, jag ut ur bilen med segertecken! Båda garvar! Äldsta grabben garvar! Vinkar hejdå o gör segertecken genom öppna rutan när jag åker till jobbet.

Exet ringer efter fem min o säger att han inte kunde somna i går o bara pratade om derbyt. Och i morse frågade han direkt vilka som vann!

Bästa måndagen på länge!!”

 

” Episk upplevelse!

Även för en gammal tomte som mig, som tröskat på under Stadionåren med misär och lite folk samt päronskandaler m.m. Har också varit med långt innan dess då vi i princip inte hade nån supporterkultur alls. ( Men även upplevt SM-gulden där såklart)

Att nu få vara med på både Hovet och södra i söndags hoppande, sjungande och fortfarande vara hes, är som värsta uppåttjacket! Har varit med och upplevt derbyvinster och springa från Råsunda, eller varför inte sista kaosbajenderbyt på Söderstadion med 0-3vinst, men det här är nästan i topp ändå som supporterupplevelse. Tack alla, speciellt ni unga som så jävla bra bär fram Djurgården idag! Stolt som faan att jag har tagit med vissa av er på era första matcher som tonåringar, och fortfarande får hänga med.
Om man får önska sig något är det fler av er som skapar draget på sofia och i söndags, även på hockeyn!

Onödigt vetande för de som hajjar; Jag tände pipan och då blev det 1-0, just saying…”

 

”Fyllde år i lördags. Vilken jävla present. Har sedan jag flyttade till London flugit hem för varenda derby för att det är ju det man gör och ”för att få vara med när det äntligen vänder”. Fram tills detta som kom för nära inpå. Hade så klart varit ännu bättre att få vara på plats med alla er andra men så blir det ibalnd. Skiter i det faktiskt. Så otroligt skön känsla!! Och så rätt att döda spöket mot gnaget. Det är ju det som är det riktiga derbyt.

Och fan vad härdad man blivit. Vågade inte ta ut segern förens det var typ 20 sekunder kvar av tilläggstiden trots att vi spelade hur säkert som helst.

Vilken jävla försäsong vi gör! Inte ett enda insläppt mål i cupen, fem segrar, dödat derby-spöke och final i cupen!! Fan vad kul det här fotbollsåret kommer bli! Özcan gör det så jävla bra. Och Bosse är utan tvivel sportchefscherfernas chef chef, genom tiderna!!!”

 

”Jag ska försöka mig på att skriva ner mina känslor, vilket kan komma att bli jävligt förvirrat och osammanhängande. Jag har bara sovit en halvtimme i natt, festandet höll i sig ett bra jävla tag, och sen gick jag upp och krigade. Nu ser jag typ dubbelt. Så, varning för en lite pladdrig, och antagligen inte jättevälskriven text.

Jag vet inte riktigt var, hur eller när jag ska börja, så jag antar att jag får göra det lätt för mig, jag får helt enkelt ta det från början.

Jag tror att jag är en del av den förlorade generationen. Kidsen som växte upp på början av 2000-talet, nioåringarna som satt på fonden och än idag minns Kimpas frisparkar och Rehns magi. Den generationen som växte upp bortskämd, som växte upp i den tiden då SM- och cupguld bara flödade in, generationen som alltid fick le störst på skolgården, som var lite för små för att förstå hur lång en 36-årig väntan egentligen är. Den generationen som blev tonåringar och aktiva supportrar lagom till att DIF fotboll totalhavererade -09.

Våra första aktiva supporterår på Sofia var inte i tider av fjortontusen på läktaren och samba. Våra första aktiva år var Prince Ikpe Ekong som mittback. Våra första år var att stå på stadions träläktare med pisskallt sidoregn som piska en i ansiktet i en match med 5000 mot Trelleborg. Våra första år var inkastade kebabsåsflaskor och päron. Våra första år var ett totalt jävla mörker.

Vi var bokstavligen hundra miljoner mil bakom alla. Spelmässigt, resursmässigt och publikmässigt. Som några tidigare har skrivit så är det en enorm tur att föreningen inte föll ner i ett bottenlöst svart hål, vilket det fanns rejäl risk för. Flera gånger. Men under den här tiden tror jag någonting hände med oss, den ”förlorade” generationen, den som växte upp med att känna sig i konstant underläge, alltid färre. Egentligen skulle jag kunna skriva en helt annan separat text om det, om hur sammanhållningen mellan oss svetsades samman och la grunden till det som jag skulle påstå är hörnstenar i vår läktarkultur idag. Att bita sig i läppen och köra, att planlöst virra omkring i en ökenvandring utan slutmål i, vad som kändes, som en evighet. Att trots de ständiga motgångarna komma igen, sluta gnälla och sjunga högt.

För oss var det inte förunnat att få uppleva den fantastiska känslan av att få le mot vrak och pack i högstadiet. Vi fick aldrig det. Under vårt snart dryga decennium på Sofia är det här blott tredje gången vi får uppleva en derbyvinst, och det saknas beskrivande ord i det svenska språket för hur jävla pissigt det känns att aldrig få uppleva just det, att som en tonåring få håna äcklet till gnagare som går i samma klass efter att vi skåpat ut dem i ett derby.

Visst går det att göra nu, men det är inte samma sak.

Så matchen? Vad ska man säga. Mycket egentligen, men jag vill lyfta två saker särskilt.

Det första är 86:e minuten. Jag virrar runt, dampar loss, fattar inte att vi håller på att vinna. Fram till sekunden matchen skulle blåsas av trodde jag på fullaste allvar att vi skulle torska, att de på något mirakulöst vänster skulle vända matchen. Om inte genom spel så genom ett inslängt päron (eller hink).

Under dessa slutminuter dyker det upp en total främling, i min ålder. Jag ser på honom, och jag ser hur han börjar grina. Bara står där och bölar som ett barn. Vi står där, säkert i två minuter, jag ger honom en kram och fattar exakt hur han känner. Jag var för chockad för att ta in det, det gick inte. Inga tårar kom. Ja, då i alla fall. Under idag har det brustit för mig flera gånger, bara sådär. Lyckotårar, för att misären äntligen är över. Visst har sömnbristen antagligen en del med det att göra, men jag har bokstavligen gått runt på moln hela dagen.

Den andra är efter matchen. Euforiskt vinglar jag fram, vilse i någon dimma som är lika mycket lycka som öl. Bakom mig hör jag tre små röster:

”Imorgon ska jag fan MOBBA skiten ur alla gnagare”.

Jag vänder mig om och ser tre stycken kids, antagligen 12-13 år gamla, i högstadieåldern. Och det går upp för mig att de, de kidsen, de hade inte den lyxen jag hade. De växte inte upp med Kim, Isak och guld när de var småttingar. Dessa kids har antagligen aldrig upplevt en derbyseger som de minns ordentligt, och samtidigt så har det mörker som jag utsått på Sofia och som tonåring, antagligen känts hundra gånger värre för dem.

Och jag kunde inte låta bli, jag log mot dem och fick dem alla tre dyrt och heligt att lova mig. Lova mig att de mobba sönder varenda jävla gnagare i plugget imorgon, knulla dem helt upp och ner, för sin egen skull, och min. För de gångerna de aldrig fått, och de gångerna jag aldrig fick.

Jag vill avsluta den här förvirrade, osammanhängande texten med några tack.

Tack Isak, Kerim, Tino, hela jävla laget, de knullgestikulerande hjältarna på räcket, den ömsom helt brända ömsom HELT JÄVLA UNDERBARA personen som pitchar och kramar Kerim, Sofia, Slaktis och alla andra.

Tillsammans gjorde vi det här till en kväll som jag alltid kommer bära med mig och minnas.

Särskilt tack till er som stått med mig på Sofia under de här tio åren. Ni har lärt mig vad det innebär att älska ett lag – på riktigt.

Tack för att ni orkade läsa.
79 x
DIF är större”

B7AF4FF4-91A5-4AD2-8C01-E4AE7F99E8CF

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s